En helt vanlig dag i Songbirds liv - fast ovanlig
Fick en fråga om varför Songbirds mamma körde mig 20 mil i 150 km / h, och här är den, berättelsen om en helt vanlig dag i Songbirds liv fast ändå lite ovanlig som jag aldrig kommer glömma.
Songbird hade precis kommit hem efter en galen vecka på Hultsfred. Blev lite förkyld och fick feber (som jag alltid får efter en festival), men ignorerade detta till max eftersom den 22 juni var det dags för denna sommarens höjdpunkt. Bruce Springsteen med The E street band på Ullevi! Var lite orolig att jag skulle vara jätteförkyld och ha feber på just denna dagen, men när jag vaknade upp den 22 juni mådde Songbird perfekt. Febern och förkylningen var borta. Det var sol och klarblå himmel och Songbird njöt av dagen.
Men då hände det som inte fick hända; 2 timmar innan Songbird skulle åka iväg svimmar jag och vaknar inte upp förrän jag ligger i en ambulans. Jag fattar ingenting om vad som har hänt och mumlar frågandes: "Vad har hänt? Jag måste till Ullevi...Springsteen..." En i ambulansen säger att jag har svimmat och inte vaknat upp på lång stund och att vi är på väg till sjukhuset i Halmstad. Songbird blir alldeles livrädd, dels för att jag inte har fattat riktigt vad som har hänt, dels för att man är lite halvrädd för sjukhus, trots att man har jobbat där i ett år! haha
Hamnar på akuten och får vänta i ett rum på en läkare. Under denna väntetiden börjar Songbird tuffa till sig och inser att jag måste härifrån fort eftersom nu var det hög tid att åka till Ullevi. Springsteens konsert började ju snart. Mina föräldrar kommer och är oroliga, men jag försöker lugna ner dom och säger att det är ingenting och att jag måste ut härifrån. De hindrar mig och försöker få mig att inse att jag måste i varje fall vänta på läkaren. Jag går med på det. Tiden går och ingen läkare kommer. Songbird blir mer och mer irriterad. Går fram och tillbaka i rummet och sneglar hela tiden på klockan. Efter en timme säger Songbird:
"Kommer inte den där jävla läkaren om 5 minuter ska jag se till att han inte har något jobb att gå till imorgon..."
Då händer det som man trodde bara händer i filmer, dörren öppnas och in kommer den absolut vackraste kvinnliga läkaren Songbird någonsin har sett. Songbirds hjärta smälter och Songbird blir snäll igen. Hon går fram till mig och sträcker fram sin hand och säger sitt namn (som jag tyvärr har glömt). Jag får förklara och redogöra för henne vad som har hänt och vad jag har gjort den senaste veckan. Hon säger att jag förmodligen har drabbats av en utmattning då jag hade fått minimalt med sömn och mat plus varit förkyld som jag ignorerat. Hon säger att man ska ta några prover på mig för att vara på den säkra sidan. Songbird blir livrädd igen för Songbird och sprutor är ingen bra kombination. Men jag gick med på det eftersom mina föräldrar insisterade på att det togs.
Men när läkaren sa att man också ville behålla mig över natten vägrade Songbird. Fick förklara varför och drog en lång men snabb historia om Springsteen och att jag måste till Ullevi nu. Trots detta ville hon behålla mig. Då sa mina föräldrar att det är omöjligt att ändra på det. Har Songbird väl bestämt sig så har han. "Han kommer åka härifrån vare sig du vill det eller inte." Efter en livlig diskussion med föräldrar och läkare gick hon med på det så länge jag lovade att inte köra bil förrän provsvaren kommit tillbaka. Songbird lovade!
Songbird blev oerhört glad och sa till mina föräldrar att nu är det bråttom. Vi satte oss i bilen, körde hem och Songbird duschade snabbt och bytte kläder. Därefter körde mamma mig upp till Göteborg i en medelhastighet på 150 km / h. Har aldrig kommit fram till Göteborg så fort. Kommer fram exakt kl 20.00. Det var den tiden som var utsatt på biljetten att konserten skulle börja. Mamma släpper av mig precis utanför Ullevi och jag rusar in.
Jag hade ståplats och tänkte att jag kunde ju glömma att hamna längst fram. Men som av ett under hamnar Songbird riktigt långt fram. Inte så långt fram som jag tänkt mig, men en helt ok plats ändå och konserten hade inte börjat.
Det var fortfarande sol och varmt ute och solen vägrade i det längsta att gå ner. Då, en halvtimme senare, nästan exakt kl 20.30 kom Bruce och bandet upp på Ullevis scen. Songbird är oerhört lycklig och när jag hör att man börjar med låten The Promised Land inser jag att det här kommer bli en oförglömlig kväll, och det blev det!
Efter 3 fantastiska låtar: The Rising, Lonesome Day och Jackson Cage följde en underbar My Love Will Not Let You Down och en tung och mäktig Atlantic City. Redan i detta tidiga stadium av konserten kändes det att både Bruce och bandet var på ett ovanligt toppenhumör.
En gripande Empty Sky följdes av helt fantastiska The River som man fick gåshud utav. Soozie Tyrell duellerade underbart med Clarence och trots att jag innan denna kväll hade hört The River en miljon gånger var det som om det var första gången. Den hade helt enkelt aldrig låtit bättre! Knappt hade jag hämtat andan innan Bruce och Little Steven hängde på sig sina akustiska gitarrer och leende slog an de inledande ackorden till Waiting On A Sunny Day. När Songbird hörde att det var denna låten blev jag så glad, då denna låten betyder en del för mig. Allsången var helt fantastisk , och att höra uppemot 57 000 i denna arena sjunga refrängen... obeskrivligt!
Jag befann mig fortfarande i lyckorus när Bruce drog igång med Darlington County - och som om detta inte räckte fortsatte det hela med Growin' Up! Därefter kom den oerhört mäktiga Worlds Apart. Songbird höll vid det här laget nästan kollapsa av eufori!
En mäktig Badlands följdes av She's The One och så var det dags för en av kvällens stora höjdpunkter: En lång soulfylld version av Mary's Place med en bandpresentation innehållandes ett underbart samspel mellan Clarence Clemmons och Bruce själv, där Bruce ställde frågorna och Clarence gjorde sitt bästa med att ge rätt svar. De vandrade skrattandes fram längs scenen och skämtade med varandra. Det kändes nästan inte att vi befann oss i en stor utomhusarena, utan snarare på en liten rockklubb i New Jersey!
Därefter kom den; Racing In The Street! Jag trodde aldrig att jag skulle få höra den med The E Street Band och det var tydligt att den inte fanns med på setlisten då Springsteen samlade de andra och förklarade vad som skulle spelas. Jag minns fortfarande hur jag slöt mina ögon och lät Roy Bittans pianospel fylla min själ. Oförglömligt! Det var här jag blev förälskad i pianoljud!
Den ordinarie låtlistan slutade med Into The Fire och en rockig No Surrender varvid det blev dags för extranummer och bandet stegade in och spelade Thunder Road. Därefter kom Hungry Heart - en fantastisk låt denna strålande sommarkvällen och med en kör bestående av ett fullsatt Ullevi - Det var fantastiskt. "I've got a wife and kids in Baltimore Jack..."
Ramrod denna kväll var helt makalös. Låten drogs ut till över hela 11 minuter (Bruce blandade bl.a. in texten till "Dancing in the street"). Ramrod avslutades med att Bruce och bandet en efter en lämnade scenen och till sist var det bara Roy Bittan som ensam satt kvar och återigen imponerade med sitt fantastiska pianospel. (Det var här som två små flickor stegade upp från scenkanten och placerade en vikingahjälm på Roys huvud! hahaha)
Born To Run lät även den bättre än någonsin tidigare och på något sätt kändes det som om nu kunde vad som helst hända med showen. Vilket precis var vad som hände! Jag minns hur jag innan konserten gärna ville höra Detroit Medley och Twist And Shout. Jag var dock ganska säker på att jag absolut inte skulle få höra bägge på en och samma kväll. Men det här var kvällen då Songbirds drömmar gick i uppfyllelse!
En sprudlande Detroit Medley spelades innan den sista raden extranummer och efter hjärtskärande My City Of Ruins och Land Of Hope And Dreams samt Dancing In The Dark så ropade Bruce "We got one more for you. Let's bring on the stadium-breaker" varvid Twist And Shout drogs igång. Jag var nu helt övertygad om att jag i detta ögonblick fick uppleva den bästa konserten på hela turnén!
Ögonblicket när bandet avslutningsvis tackade för sig, gjorde sig beredda att lämna scenen, men Bruce imponeras av publiken som envist vägrar sluta sjunga och bestämmer sig för att återigen uppta Twist And Shout måste räknas som en klassiker!
Hamnar på akuten och får vänta i ett rum på en läkare. Under denna väntetiden börjar Songbird tuffa till sig och inser att jag måste härifrån fort eftersom nu var det hög tid att åka till Ullevi. Springsteens konsert började ju snart. Mina föräldrar kommer och är oroliga, men jag försöker lugna ner dom och säger att det är ingenting och att jag måste ut härifrån. De hindrar mig och försöker få mig att inse att jag måste i varje fall vänta på läkaren. Jag går med på det. Tiden går och ingen läkare kommer. Songbird blir mer och mer irriterad. Går fram och tillbaka i rummet och sneglar hela tiden på klockan. Efter en timme säger Songbird:
"Kommer inte den där jävla läkaren om 5 minuter ska jag se till att han inte har något jobb att gå till imorgon..."
Då händer det som man trodde bara händer i filmer, dörren öppnas och in kommer den absolut vackraste kvinnliga läkaren Songbird någonsin har sett. Songbirds hjärta smälter och Songbird blir snäll igen. Hon går fram till mig och sträcker fram sin hand och säger sitt namn (som jag tyvärr har glömt). Jag får förklara och redogöra för henne vad som har hänt och vad jag har gjort den senaste veckan. Hon säger att jag förmodligen har drabbats av en utmattning då jag hade fått minimalt med sömn och mat plus varit förkyld som jag ignorerat. Hon säger att man ska ta några prover på mig för att vara på den säkra sidan. Songbird blir livrädd igen för Songbird och sprutor är ingen bra kombination. Men jag gick med på det eftersom mina föräldrar insisterade på att det togs.
Men när läkaren sa att man också ville behålla mig över natten vägrade Songbird. Fick förklara varför och drog en lång men snabb historia om Springsteen och att jag måste till Ullevi nu. Trots detta ville hon behålla mig. Då sa mina föräldrar att det är omöjligt att ändra på det. Har Songbird väl bestämt sig så har han. "Han kommer åka härifrån vare sig du vill det eller inte." Efter en livlig diskussion med föräldrar och läkare gick hon med på det så länge jag lovade att inte köra bil förrän provsvaren kommit tillbaka. Songbird lovade!
Songbird blev oerhört glad och sa till mina föräldrar att nu är det bråttom. Vi satte oss i bilen, körde hem och Songbird duschade snabbt och bytte kläder. Därefter körde mamma mig upp till Göteborg i en medelhastighet på 150 km / h. Har aldrig kommit fram till Göteborg så fort. Kommer fram exakt kl 20.00. Det var den tiden som var utsatt på biljetten att konserten skulle börja. Mamma släpper av mig precis utanför Ullevi och jag rusar in.
Jag hade ståplats och tänkte att jag kunde ju glömma att hamna längst fram. Men som av ett under hamnar Songbird riktigt långt fram. Inte så långt fram som jag tänkt mig, men en helt ok plats ändå och konserten hade inte börjat.
Det var fortfarande sol och varmt ute och solen vägrade i det längsta att gå ner. Då, en halvtimme senare, nästan exakt kl 20.30 kom Bruce och bandet upp på Ullevis scen. Songbird är oerhört lycklig och när jag hör att man börjar med låten The Promised Land inser jag att det här kommer bli en oförglömlig kväll, och det blev det!
Efter 3 fantastiska låtar: The Rising, Lonesome Day och Jackson Cage följde en underbar My Love Will Not Let You Down och en tung och mäktig Atlantic City. Redan i detta tidiga stadium av konserten kändes det att både Bruce och bandet var på ett ovanligt toppenhumör.
En gripande Empty Sky följdes av helt fantastiska The River som man fick gåshud utav. Soozie Tyrell duellerade underbart med Clarence och trots att jag innan denna kväll hade hört The River en miljon gånger var det som om det var första gången. Den hade helt enkelt aldrig låtit bättre! Knappt hade jag hämtat andan innan Bruce och Little Steven hängde på sig sina akustiska gitarrer och leende slog an de inledande ackorden till Waiting On A Sunny Day. När Songbird hörde att det var denna låten blev jag så glad, då denna låten betyder en del för mig. Allsången var helt fantastisk , och att höra uppemot 57 000 i denna arena sjunga refrängen... obeskrivligt!
Jag befann mig fortfarande i lyckorus när Bruce drog igång med Darlington County - och som om detta inte räckte fortsatte det hela med Growin' Up! Därefter kom den oerhört mäktiga Worlds Apart. Songbird höll vid det här laget nästan kollapsa av eufori!
En mäktig Badlands följdes av She's The One och så var det dags för en av kvällens stora höjdpunkter: En lång soulfylld version av Mary's Place med en bandpresentation innehållandes ett underbart samspel mellan Clarence Clemmons och Bruce själv, där Bruce ställde frågorna och Clarence gjorde sitt bästa med att ge rätt svar. De vandrade skrattandes fram längs scenen och skämtade med varandra. Det kändes nästan inte att vi befann oss i en stor utomhusarena, utan snarare på en liten rockklubb i New Jersey!
Därefter kom den; Racing In The Street! Jag trodde aldrig att jag skulle få höra den med The E Street Band och det var tydligt att den inte fanns med på setlisten då Springsteen samlade de andra och förklarade vad som skulle spelas. Jag minns fortfarande hur jag slöt mina ögon och lät Roy Bittans pianospel fylla min själ. Oförglömligt! Det var här jag blev förälskad i pianoljud!
Den ordinarie låtlistan slutade med Into The Fire och en rockig No Surrender varvid det blev dags för extranummer och bandet stegade in och spelade Thunder Road. Därefter kom Hungry Heart - en fantastisk låt denna strålande sommarkvällen och med en kör bestående av ett fullsatt Ullevi - Det var fantastiskt. "I've got a wife and kids in Baltimore Jack..."
Ramrod denna kväll var helt makalös. Låten drogs ut till över hela 11 minuter (Bruce blandade bl.a. in texten till "Dancing in the street"). Ramrod avslutades med att Bruce och bandet en efter en lämnade scenen och till sist var det bara Roy Bittan som ensam satt kvar och återigen imponerade med sitt fantastiska pianospel. (Det var här som två små flickor stegade upp från scenkanten och placerade en vikingahjälm på Roys huvud! hahaha)
Born To Run lät även den bättre än någonsin tidigare och på något sätt kändes det som om nu kunde vad som helst hända med showen. Vilket precis var vad som hände! Jag minns hur jag innan konserten gärna ville höra Detroit Medley och Twist And Shout. Jag var dock ganska säker på att jag absolut inte skulle få höra bägge på en och samma kväll. Men det här var kvällen då Songbirds drömmar gick i uppfyllelse!
En sprudlande Detroit Medley spelades innan den sista raden extranummer och efter hjärtskärande My City Of Ruins och Land Of Hope And Dreams samt Dancing In The Dark så ropade Bruce "We got one more for you. Let's bring on the stadium-breaker" varvid Twist And Shout drogs igång. Jag var nu helt övertygad om att jag i detta ögonblick fick uppleva den bästa konserten på hela turnén!
Ögonblicket när bandet avslutningsvis tackade för sig, gjorde sig beredda att lämna scenen, men Bruce imponeras av publiken som envist vägrar sluta sjunga och bestämmer sig för att återigen uppta Twist And Shout måste räknas som en klassiker!
Vad jag fick uppleva var hur världens största entertainer och rockmusiker med en professionalism som är få förunnat, genom att bjuda på sig själv till 100%, under dryga 3 timmar bjöd på en rockshow jag aldrig drömt om att få uppleva. Jag måste nog säga att denna söndagskväll som utspelades på Ullevis scen måste räknas till en av de bättre konserter som Bruce Springsteen & The E Street Band genomfört i Sverige!
Dagen efter träffade jag läkaren igen och hon frågade hur jag mådde. Songbird sa:
(Efter en vecka ringde läkaren och sa att jag var frisk som en sångfågel och jag lovade henne att äta och sova ordentligt, för fler sådana här konserter vill jag uppleva!)Dagen efter träffade jag läkaren igen och hon frågade hur jag mådde. Songbird sa:
"Aldrig mått bättre. Jag är en lycklig man!"
Kommentarer
Postat av: H.L
orka...
Postat av: Joel
En historia av klass. H.L: INGE LARRRRRRV
Trackback